”Terapeutyrket är som en blandning av freds-, detektiv- och förlossningsarbete”


Janne Karlströms psykosyntesresa tog sin början ur en existentiell kris. Den fortsatte i förvirring och vilsenhet, men nyfikenheten var starkare. När han bestämde sig för att lämna ekonomyrket för att bli terapeut var han ändå inte helt säker. Han trappade ner sin gamla verksamhet, samtidigt som han byggde upp den nya. Det tog närmare sex år att arbeta upp en terapiverksamhet och nu handleder han elever vid PsykosyntesAkademin och är imponerad av hur mycket de kan, så tidigt.

Hur kom det sig att du läste på PsykosyntesAkademin?
Jag var i en existentiell kris i mitten av 90-talet. En av mina barndomsvänner gick utbildningen och uppmuntrade mig att gå Essentials. Veckan gjorde mig om möjligt ännu mer förvirrad och berörde mig starkt. I min vilsenhet kände jag hopp. Här fanns ett ställe där det pågick någonting som hade väckt saker i mig som jag inte förstod. Jag ville ge det mer utrymme och nysta vidare i det.

Vad värdesatte du främst på utbildningen?
Det var  framförallt möjligheten att få utforska upplevelsemässigt, att min process stod i centrum. Då jag hade gått vilse med mig själv, behövde jag först finna mig. Jag hade alltför länge bara kört på – målfokuserad och handlingsorienterad. Att stanna upp och vara i det som pågick blev betydelsefullt. Jag behövde tid för att sortera och omorientera mig. Utbildningen gav mig ett helt nytt sätt att vara med mig själv och andra människor.

Var det nån speciell helg som var betydelsefull för dig?
”Gruppterapi” och ”Kroppen”.

Började du utbildningen med intentionen att utbilda dig till terapeut?
Nej, jag hade ingen tanke på att bli terapeut. Jag gick utbildningen helt för min egen skull. Först när jag började med övningsklienter kändes det som att det var något jag ville göra. Det gav mig mycket energi.

Hur såg övergången ut?
Jag arbetade inom ledarskap och organisationsutveckling och kände att det inte var vad jag ville hålla på med längre. Samtidigt kände jag mig inte helt säker på att jag ville bli terapeut. Men jag behövde få in pengar, så jag höll nere levnadsomkostnaderna och jobbade allteftersom minimalt med mitt tidigare jobb. I slutet var det direkt plågsamt. För mig tog det 5-6 år för att arbeta upp en terapiverksamhet.

Hur kändes det att vara terapeut?
I början kände jag mig som ett hopplöst fall och led av mycket prestationsångest. Jag laborerade mycket vilket jag idag kan ha en del funderingar kring. Men man kan väl säga att jag kompenserade det hela med ett stort engagemang. Första tiden som terapeut var präglad av mycket tvivel. Nu när jag handleder personer som går utbildningen kan jag istället tänka: ”oj, vad mycket de kan, så pass tidigt.”

Vad tycker du psykosyntes har att bidra med i dagens samhälle?
En värdig syn på människan och mänsklighet.

Har du haft någon vändpunkt i livet?
När jag valde att kliva av ekonomjobbet och börja som terapeut.

Hur många av dina kursare arbetar som terapeuter idag?
Från min klass med 24 personer i är det 4-5 stycken som är igång rejält och ytterligare några som tar emot enstaka klienter.

Vad är din största inspirationskälla idag?
Att få fördjupa mig i det mänskliga mötet och i den mänskliga naturen. Yrket är som en blandning av freds-, detektiv- och förlossningsarbete. Och det är mycket inspirerande.

Vad skulle du vilja säga till någon som tvekar inför att gå psykosyntesutbildningen?
Det är svårt att säga vad någon annan ska göra. Men, grundkursen Essentials ger ett bra smakprov på vad utbildningen kommer att handla om. Så gå den och känn sedan efter vad du vill.

Vad är utbildningens storhet och dess brister?
Storheten är synen på människan och mänsklighet som förädlas under utbildningen. Den har ett djup och man får verkligen arbeta med sig själv. Att möta andra och sig själv får en ny och mer äkta innebörd.  Storheten med att den är upplevelsebaserad och processorienterad medför dock en risk att det blir en brist i teoretisk förankring. En annan brist utbildningen medför är att den inte ger legitimation som psykoterapeut. Jag tycker ändå att beslutet är bra att inte anpassa utbildningen till mer akademisk karaktär, det skulle frånta den dess väsen.