Visst kan det vara besvärligt att heta något som andra inte omedelbart förstår. Att ha ett alldeles eget namn eller benämning, som gör ordförståelsen svår vid första kontakten. Då blir det ingen kontakt, i alla fall inte med en gång. Det blir som ett ögonblicks fördröjning och i och med det en förlängning av kontaktlöshet. Hur lätt är det inte då att vända bort blicken, söka något annat.
För oss på PsykosyntesAkademin, som önskar att göra mer för fler med hjälp av psykosyntesens teorier och metoder, så är det naturligtvis viktigt att få kontakt och behålla kontakt med den som undrar vilka vi är, vad vi gör och varför. Då är själva ordet psykosyntes centralt.
För den invigde är ordet psykosyntes inte svårt att förstå. För den som kommer i kontakt med ordet för första gången kan det ställa till viss oreda, både i uttal och förståelse.
Det kan därför vara på sin plats att försöka belysa ordet psykosyntes ur några perspektiv för fler än de redan invigda, utan att för den skull göra anspråk på språkforskarens exakthet.
Om vi börjar med perspektivet uttal så kan man tro att psykosyntes har betoning på den första och den sista stavelsen, analogt med ordet fotosyntes. Men det har det inte. Ordet psykosyntes betonas som ordet psykologi. Betoningen ligger på den fjärde stavelsen. Psykologí. Psykosyntés.
När vi någon gång betonar ordet psykosyntes med betoning på varje stavelse, psýkósýntés, är när vi talar så långsamt och övertydligt för att varje stavelse ska höras. Då är vi inne på perspektivet förståelse. Det är alltså inte ordets uttal. Det handlar om att förtydliga varje stavelse för sig, nästan så att det blir snudd på övertydligt.
Ordet psyko, som inleder både psykologi och psykosyntes har en negativ klang när det används fristående. Som en definition jag fann när jag googlade: ”Nedsättande tillmäle som syftar till att mottagaren är mentalt sjuk; rubbad.” Det betyder att när någon frågar en av våra studenter vad det pluggar och de säger psykosyntes och den som frågar långsamt säger ”psyko… vad var det du sa’?” så infinner sig direkt en viss negativ klang i samtalet mellan dessa två. Ordet psyko- ska höra ihop med ett annat ord och bildar på så sätt ett nytt och sammansatt ord, som exempelvis psykologi och psykosyntes.
Ordet psykologi kommer från grekiskan och är sammansatt av ’psykhä’ (själ, andedräkt) och ’låggia’ (lära). Det vill säga läran om själen eller psyket.
Ordet syntes kommer från grekiskans ’syntessis’ (sammansättning av placering, arrangemang). Det blir inte en lika enkel förklaring. Man kan inte säga själens sammansättning av olika arrangemang, det ger ingen förståelse. Men om vi som vanligt går till Henry Egidius eminenta förklaringar i Natur & Kulturs psykologilexikon så får vi den första, enkla definitionen som är:
”Sammansmältning eller integration av flera ämnen, saker, tankar eller idéer så att de bildar en ny typ av enhet.”
Att integrera motsatta tankar eller idéer så att de bildar en ny typ av enhet. Inte en kompromiss utan mer en helt ny syntes där båda finns med men är sammansmälta till en ny enhet.
Assagioli själv har gjort många beskrivningar av syntesens princip och teknik, varav en beskrivning återfinns i hans bok ”Om Viljan ”.
Vi ska inte gå över till själva principen om syntes i denna text utan vi får anledning att återkomma till i det en senare blogg.
Vad gäller ordet psykosyntes, så hoppas vi nu att det landat på en god plats hos varje läsare så att ordet får sin allra skönaste spridning. Det sägs för övrigt att Roberto Assagioli hade tänkt kalla sin avhandling om psykosyntes för ”bio-psykosyntes”. Syntesen mellan kropp och själ, eller kropp och psyke. Många önskar att han hade hållit fast vid den tanken.
Ann Marie Lamb
Diplomerad Psykosyntesterapeut PSA®
Rektor och verksamhetsledare Stiftelsen PsykosyntesAkademin
