För alla som tillägnat sig en meditativ praktik så är fördelarna tydliga. Ökad förmåga till koncentration, ökad inre stillhet och ökad förmåga till medkänsla med andra och sig själv. Listan på fördelar med meditation kan göras lång, men i en bok om transpersonell psykologi, A Path Beyond Ego, skriver psykologen och före detta buddhistmunken Jack Kornfield att även med alla dessa fördelar så förblir vissa psykologiska och känslomässiga svårigheter opåverkade – hur mycket vi än mediterar.
Efter många år i kloster med tusentals timmar av meditation så återvände Kornfield till livet som vanlig medborgare i en vanlig stad, med ett vanligt liv med arbete och relationer. Då upptäckte han att meditationen inte inneburit någon större förändring för flera områden i hans liv, bland annat en kvarstående känsla av ensamhet, svårigheter i nära relationer, och smärta från obearbetade barndomssår som var kvar.
Han kunde även se samma mönster hos andra meditatörer, och även lärare. En del av dem använde dessutom sin meditativa praktik för att fly från svåra känslor såsom sorg, rädsla och olösta problem, det som senare kommit att kallas ”spiritual bypass” – det vill säga att aktivt använda olika andliga metoder för att slippa möta oläkta känslomässiga sår.
Kornfield sammanfattar fem huvudsakliga slutsatser om meditation:
- Meditation är viktigt, men täcker inte allt. Andlighet och personlig psykologi bör därför inte hållas åtskilda.
- Medvetenhet inom ett område sprider sig inte automatiskt till andra. Någon kan exempelvis vara mycket bra på att stilla sitt inre eller fokusera sitt medvetande, men samtidigt omedveten om sina känslor.
- Meditation kan användas för att undvika svåra känslor. Verklig medveten närvaro kräver att vi också möter vår personliga historia, vår relation till vår kropp och våra relationella sår.
- Psykoterapi är ett bättre sätt att hantera sorg, relationsproblem, sexualitet, rädsla, arbete och tidiga trauman än meditation.
- Lösningen är inte att ersätta meditation med terapi. Båda behövs. Inre utveckling sker i cykler: perioder av stillhet och meditation följs av perioder då insikterna behöver omsättas i relationer, arbete och vardagsliv.
Kornfield menar att vår uppfattning om meditativ praktik behöver utvidgas till att omfatta hela människan. En sådan hållning kräver modet att möta allt som uppstår – såväl andliga upplevelser som personliga sår.
En annan författare, Jeffrey B. Rubin, med liknande bakgrund (psykoanalytiker och även han är buddhist), beskriver i sin bok ”Meditative psychotherapy and psychoanalysis” hur vi behöver lära oss att både känna och förstå våra känslor för att leva väl, vilket riskerar att försvåras av en meditationspraktik.
Rubin beskriver en klient — en 39-årig kvinna — som sökte terapi på grund av att hon upplevde en likgiltighet och apati inför livet i stort. Kvinnan berättade för Rubin om en smärtsam barndom med stora förluster (systern dog i leukemi när hon var nio, och hennes pappa dog strax därefter). I vuxen ålder upptäckte hon meditation vilket för henne framstod som fantastiskt, och hon kände att hon genom meditation kunde “lägga sina känslor till vila” och låta det förflutna blekna bort.
Hon var flitig med att meditera och upplevde initialt en stor lättnad, men meditationen gjorde henne samtidigt alltmer avskuren från sina känslor. Ett ofta upprepat citat inom psykoanalysen är ”Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet” (ursprungligen kommer det från William Faulkner). Freud uttryckte det som “det bortträngdas återkomst” — det vill säga känslor vi förnekar kommer tillbaka som symtom. För Rubins klient så återkom de känslor hon trodde var borta som fysiska symptom och känslomässig avstängdhet. Det hon behövde var inte att meditera mera, utan att få uppleva och förstå smärtan.
Meditationen gav förvisso en lättnad, men den tog även bort känslor av vitalitet och liv. Dessutom förlorade hon kontakt med känslornas funktion i form av viktig återkoppling kring hur hon levde sitt liv, vad som var meningsfullt vilka val hon skulle göra. Utan en levande relation till sina känslor förlorade hon inte bara sin inre kompass utan även kontakten med liv, lust och glädje.
I terapi så kunde hon tillsammans med terapeuten stanna med känslorna. Hon fick sörja på riktigt, även om det gjorde ont, och så småningom rörde hon sig bort från likgiltighet och närmre vitalitet och engagemang. Hon kom så småningom också att lämna en destruktiv partner och inledde senare en långt mer hälsosam relation.
Båda dessa terapeuter, Kornfield och Rubin, ger uttryck för det som är centralt i psykosyntesen; nämligen att både andliga och det psykologiska behöver få utrymme. Vi behöver både meditation och terapi. Det handlar inte om antingen eller, utan om både och. Utan meditation (och andlighet) så riskerar viktiga aspekter av livet att gå förlorade, såsom ökad förmåga till inre stillhet, fokus och kontakt med det som är större än vårt ego. Och utan psykologisk förståelse och vid behov terapi så riskerar vi att tappa kontakt med våra känslor, vår kropp och förbli fångade i psykologiska försvar av olika slag.
Om du tycker detta låter intressant och vill fördjupa dig mer i en psykologi som inkluderar både andlighet och anknytning så kan du titta på vår sida hemsida där du kan få tips om både litteratur om psykosyntes, information om våra kurser och utbildningar samt få kontakt med en psykosyntesterapeut.
Tveka inte att kontakta oss om du vill ha mer information.
