Att utforska vem man är och hur man ser världen är en djup och stundtals krävande process. Det är ingenting man gör utan att verkligen vilja förstå mer av vad som format ens personlighet och veta vem man verkligen är, bortom alla tankar, handlingar och ord.
”It is not what you do that makes you powerful.
It is who you are.
It is to be in the fullness of your being.” [1]
Att veta vem man själv är och ta ansvar för det liv man vill leva, det är en livslång process. Det är ingen ytlig och snabb handling. Det är ingenting man klarar av på ett par helgkurser. Det är ett åtagande till en själv och ett utforskande som sker på djupet, såväl som utåt i relationer och uppåt i en meningssökande strävan.
Utforskandet innehåller såväl spårhundens iver att söka rätt som rådjurets skygghet i skogsbrynet. Att både vilja och inte riktigt våga. Därför ska allt utforskande ske i ens egen takt utan krav på att prestera utan mera få uppleva och upptäcka. Vi är alla individer och vi har vår egen tid och takt.
Sökandet efter djupare självkännedom innehåller också utforskande av strategier vi har utvecklat för att leva bland andra människor i familjen, med vänner, kollegor, i större grupper. Vi föds in i relation och vi är i relation i olika roller och i olika sammanhang. Djupt inom oss finns en biologisk vetskap om att vi inte överlever ensamma, vi överlever i grupp. Att få höra till är en grundläggande drivkraft hos människan. När vi omedvetet upplever en risk att inte få höra till, så anpassar vi oss. Det här formar tidigt sidor i vår personlighet.
Den tidiga anknytningen och anpassningen har studerats av många, bland andra David McClelland (1917-1988), Mary Ainsworth (1913-1999) och John Bowlby (1907-1990). Vi har dem att tacka för mycket av vår nuvarande kunskap om anknytningens betydelse. För den som är extra intresserad av en fördjupning i detta ämne så går det att läsa på Natur & Kulturs Psykologilexikon under ’anknytning’ [2] . Det finns också populärvetenskapliga böcker i ämnet anknytning.
Anknytningen och dynamiken mellan föräldrar och det lilla barnet skapar ömsesidiga inre arbetsmodeller. Man kan säga att inre arbetsmodeller är:
”Föreställningar som man har utvecklat om sig själv och sina relationer till andra människor tack vare hur man a) uppfattar och b) tolkar händelser samt c) förutsäger framtiden och d) upprättar planer för sitt agerande.” [3]
Det här skapar självbilder inom oss, att ”vi är så och så”. Självbilder som alltså baseras på en tidig överlevnadsönskan i relation, men som för länge sedan kan ha spelat ut sin roll.
Det här är något vi fördjupar oss inom under den tvååriga grundutbildningen på Stiftelsen PsykosyntesAkademin. Att se sina olika sidor i personligheten allt tydligare. Att lära känna sina olika delpersonligheter och förstå vad som händer när någon sida dominerar och till och med styr ens beslut. Att inse att ens starkaste drivkraft är rädsla. Rädslan att misslyckas i stället för lusten att lyckas. Rädslan att inte få vara med, som gör att man anpassar sig till andras önskningar i stället för att leva sina egna.
Att göra upp med gamla självbilder och bli den man vill vara, i kontakt med sin inre visdom och vilja. Att förstå vem man är, vem man blir i relationer och i grupp, vem man vill vara och hur man väljer att visa det. Det är inåt, utåt, framåt, uppåt. Det är hållande och det är riktning.
Att inom sig veta att man inte längre behöver vara duktigast, bäst, först, störst, gulligast. Att inte längre behöva känna sig övergiven, lämnad, tystad. Att som med Rosie Manton’s ord vara i hela sin fulla kraft som den man är, det ger möjlighet att släppa det som inte längre behövs och välja nya sätt att visa den man är.
De interpersonella relationerna är en oändligt viktig del i våra liv och i vår upplevelse av hur livet är. Vi börjar i den egna nära familjen och rör oss utåt i allt vidare cirklar. Vi är relationsmänniskor även om vi är individuellt olika i hur vi är i våra nära relationer och i de relationer som uppstår i andra sammanhang än familjens.
Jag hör många gånger människor säga ”jag fattar inte hur hen kan göra så” eller ”jag förstår inte hur man är funtad om man inte gör så”. Och det är nog så det är för oss alla. Andra människor och deras sätt att vara och reagera är många gånger ett mysterium för oss. Som tur är, är det något vi kan träna oss att förhålla oss till med hjälp av olika metoder. Vi kan välja att öka vår förståelse för någon annans upplevelse av en situation.
Det som verkligen blir svårt för oss är om vårt eget sätt att vara och agera i relationer är fördunklat för oss själva. Om vi inte vet varför vi blir tysta eller rasande när någon säger eller gör något och inte vet hur vi ska göra för att få tillbaka vårt lugn. Om vi inte förstår varför den andre vill skiljas när man själv helst vill ha kvar det som varit.
Om vi inte vet vad vi gör när vi känner oss pressade? Drar du dig undan eller kämpar du ännu hårdare? Blir du påstridig och argumenterar? Blir du handlingsförlamad och bara önskar att någon skulle se och förstå hur jobbigt du har det? Blir du tyst eller gnällig?
Om vi kidnappas av vulkankänslor eller tankedemoner. Om vi lyssnar på vår egen Inre Kritiker och alltid tänker ”åh vad dum jag är – om jag bara…”. Eller om vi blir Domaren som anklagar en annan för alla fel ”du är så dum – om du bara…”. Eller om vi tänker ”stackars mig…” eller ”stackars alla andra…” eller blir rasande på andra för att de gör som de gör…
Om du tänker det här och inte vet hur du ska välja att visa vem du är, då finns möjligheter till att arbeta med egna självbilder och välja nya sätt. Kom ihåg att den tidiga anknytningen och de första självbilderna formades redan innan tre års ålder. De ligger djupt inom oss alla men går att få kontakt med för att möjliggöra nya val och nya strategier, som bygger på en slags acceptans av att det var så det var då och nu är nu. Nu är det möjligt för mig att förstå mer av de känslo- och tankemönster, som jag byggde upp tidigt i livet och välja att stå upp för den jag är, den jag verkligen är och visa hur jag vill visa det.
Vi kan kidnappas av våra känslor, vi kan förhandla med oss själva, med våra tankar eller en högre makt: ”Gode Gud, bara jag klarar den här tentan, det här projektet, den här uppgiften, så ska jag…” Vad det nu är vi vill förhandla om och sen oftast glömmer bort i den lättnaden, som följer på att det gick vägen. En gång till… Och så andas vi ut och glömmer.
Att utforska vem man är kan ta åratal om man verkligen vill komma på djupet i självinsikt och självförverkligande. Att både veta vem man är och inte är, förstå bakomliggande orsaker och göra nya val baserade på en ny medvetenhet, det är ett arbete med både personlighet och psyke. Det är som om det är själen som visar vägen. Man kan göra arbetet med att utforska i terapi eller fördjupa sig tillsammans med andra i en grupp, i ett utvecklingssammanhang.
Visst är det förenat med en viss risk att utmana sig själv och bli utmanad. Och visst är det jobbigt. Men nog är det värre att stanna upp i livet och känna sig handlingsförlamad eller höra hur det ekar när du söker efter något du saknar men inte riktigt vet vad det är? Att stanna i omedvetenhet eller förnekande?
För den som på djupet vill känna sig själv, sina drömmar, sin potential och sin handlingskraft, finns inga genvägar. Det är att stå upp för sig själv och inte kompromissa bort sig själv.
Utbildningen på Stiftelsen PsykosyntesAkademin är i fem steg:
1. Upplevelse, genom övning
2. Reflektion, själv och med andra.
3. Teori, psykosyntes och beteendeforskning med källhänvisningar.
4. Träning och fördjupning genom läsning och instuderingsfrågor.
5. Integrering av nya insikter i mindre studiegrupper utanför undervisningen.
All undervisning på Stiftelsen PsykosyntesAkademin är baserad på Roberto Assagiolis koncept om sju kärnområden i en psykosyntesprocess:
1. Avidentifiering.
2. Det personliga självet eller ”Jaget”.
3. Viljan.
4. Idealmodellen.
5. Syntes.
6. Det övermedvetna eller högre omedvetna.
7. Det transpersonella Självet eller Högre Självet.
Alla huvudlärare på Stiftelsen PsykosyntesAkademin är välutbildade, flera har förutom psykosyntes annan akademisk bakgrund. De har alla varit terapeuter och mött egna klienter under minst fem år, oftast upp till tjugo år. De har alla undervisat och mött elever under minst fem år, oftast oändligt mycket längre. De är erfarna och de håller.
Sedan ett år tillbaka har vi på Stiftelsen också tagit in lärarkandidater, som under några år ska gå parallellt med huvudlärarna under olika utbildningsmoment. På så vis har vi på Stiftelsen skapat nya grupper och nya relationer som en del i vår evolution. Det är som livet självt. Livet är inte statiskt. Livet är en process och det pågår och utvecklas nu.
Styrkan i tillämpad psykosyntes kan skapa en känsla av nåd. Att se och uppleva hur olika individer och grupper kan leva som de lär, det är en nåd. Psykosyntesen är ett sätt att leva, en metod för att förhålla sig till det som sker, en inre visdom som omsätts i yttre handling.
Psykosyntesen som en ledstjärna för värderingar och kvalitéer. Psykosyntesens process pågår hela livet. I livets tjänst…
”Life itself is the journey through which we discover and realize our being. It is long and often ardous, and includes all manner of experience, dark moments as well as periods of light. It contains outer as well as inner experiences which call us to become increasingly consious, and offers no short cuts and no easy answers.” [4]
Gamla självbilder är som masker som vi sätter för vårt sanna uttryck. Genom att inte gömma oss bakom olika masker och roller kan vi bli mer autentiska och frigöra mer av den potential, som finns inom oss.
”We know what we are, but know not what we may be”. [5]
Ann Marie Lamb
Diplomerad Psykosyntesterapeut PSA®
Rektor och verksamhetsledare, Stiftelsen PsykosyntesAkademin
[1] Sagt av Rosie Manton, Interpersonal II, Grundutbildningen, PsykosyntesAkademin
[2] https://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon/?Lookup=Anknytning
[3] https://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon/?Lookup=inre%20arbetsmodell
[4] Diana Whitmore: ”Psychosynthesis Counselling in Action”, s 15.
[5] William Shakespeare: ”Hamlet, Act 4, Scene 5
