”Det vår civilisation saknar mest är tystnad. Och inte bara den yttre tystnad som ibland kan uppnås genom att dra sig undan till landsbygden, utan också inre tystnad.”
– R Assagioli
Om det finns en utbredd rädsla, lika naturlig som mörkerrädsla hos barn, så är det möjligen rädslan för att vara stilla. Det kan låta märkligt, eftersom stillhet, för de allra flesta, förknippas med något positivt. Vi säger att vi längtar efter stillhet, är för stressade eller har svårt att hinna med saker. Stillhet är då det som hägrar vid veckans horisont, semestern eller annan möjlighet att få stanna upp en aning. Trots det så väcker stillhet, för många, obehag.
Detta obehag tar sig uttryck genom att många agerar på ett sätt, och upprättar sina liv så att stillhet inte får utrymme. Tid till meditation, tystnad, andakt eller stillsamt betraktande hör inte till vardagen för de allra flesta. Och självfallet finns det många av oss som har mycket att göra, hektiska liv med mycket ansvar, men 15 minuter av stillhet varje dag är inte alldeles orimligt. Ändå tycks det svårt för det mänskliga psyket att prioritera den sortens aktivitet.
Anledningen till att stillhet väcker obehag är inte att stillheten självt är skrämmande, utan det är snarare det som kan visa sig för oss när vi väl lugnar vårt inre som kan väcka obehag. Ingen säger till sig själv ”jag är rädd för att vara stilla, eftersom jag då kommer i djupare kontakt med mina känslor”, eller ”jag är rädd för att vara stilla för att jag då märker hur mycket oro som finns inom mig”. Det låter istället som att ”jag har så mycket jag behöver göra så jag blir bara stressad av att vara stilla!”, eller ”Stilla kan jag vara när jag har klarat av min att-göra-lista”. Anledningarna till att undvika stillhet kan vara flera, och vi håller gärna fast vid dem.
Känslan av att ha mycket att göra ger också en (möjligen falsk) känsla av att vara betydelsefull. Och att betyda något är ett grundläggande psykologiskt behov, vilket gör att vi håller fast i vår upptagenhet. Livet skruvas upp i tempo, tills vi knappt märker hur snabbt vi rör oss. Och i sådana höga hastigheter kan det framstå som att vi både har koll och är betydelsefulla, men hastigheten i sig gör att vi inte uppfattar det som rör sig långsammare. Vi riskerar att missa betydande aspekter av både livet och oss själva om vi inte stannar upp.
Och ibland är det livet som får oss att stanna upp, när jobbet går förlorat, när barnen flyttar hemifrån eller när pensionen närmar sig. När telefonen slutar ringa och inboxen enbart består av reklam och nyhetsbrev. Då är stillhet inte förenat med lugn, utan med oro, ångest och rädsla. Men det behöver inte vara stora livsförändringar som gör att stillhet upplevs förenat med inre stök. För den som väljer stillheten, kanske i samband med en stunds meditation, så är det inte en ovanlig upplevelse av att möte varianter av inre oro. Tankarna spretar åt alla håll, värken i kroppen tycks öka, oron i magen blir allt påtagligare. Vad är det som händer?
Det vore naivt om du, helt otränad, ställer dig på löpbandet och förväntar dig lätta, snabba steg och att kunna småprata lite med grannen. I stället kommer du uppleva hur pulsen slår, musklerna skriker och andningen blir alltmer ansträngd. Det krävs, som vi vet, träning för att nå ett tillstånd av lätthet på löpbandet. På samma sätt kräver stillhet kontinuerlig träning. Men varför ska vi anstränga oss, och möta den inre oron som framstår tydligare ju mer vi stillar vårt inre?
I sin ursprungliga form är yoga en andlig och filosofisk praktik, beskriven i Yoga Sutras som att ”tunna ut eller tysta tankar och känslor i vårt medvetande.”1 Det kan låta lugnande, men målet är inte avslappning, utan snarare att se saker som de verkligen är genom att stoppa det ständiga påslaget av intryck, tankar, känslor och impulser som distraherar oss. Och det första vi kan behöva se är tillståndet i vårt eget inre.
Genom meditation så kan vi få ökad klarhet över tillståndet i vårt eget inre. Vi blir varse den höga hastighet eller stress som faktiskt finns där. Vi blir varse spänningar, oro eller ångest. Vi blir kanske också varse positiva tillstånd och känslor, men bortom våra omedelbara tankar, känslor och impulser så är syftet med att träna stillhet och meditation också att bli mer närvarande i det liv vi lever.
Att vara närvarande i nuet är inte bara något vi önskar när vi mediterar, eller befinner oss i någon särskilt förhöjd medvetenhet. Vi vill vara närvarande i den flyktiga stund som livet ofta är, i mötet med någon vi älskar, i kontakt med naturen på väg till jobbet, i musiken vi lyssnar till, i vardagens små mysterier, eftersom det är där vi lever våra liv. Och paradoxalt nog så ökar vår förmåga till närvaro i det yttre om vi regelbundet tar tid till inre stillhet.
Att meditera, eller träna inre närvaro, har, ur ett psykosyntesperspektiv, både psykologiska och transpersonella aspekter. Ur ett psykologiskt perspektiv så medför meditation ökad förmåga till fokus, närvaro och inre kontroll, lägre emotionell reaktivitet och ökat psykologiskt välmående. Ur ett transpersonellt perspektiv så kan meditation ge ökad kontakt med upplevelsen av ett expanderat själv, eller självtranscendens, ökad kontakt med känsla av mening och syfte och ökad kontakt med transpersonella kvaliteter, såsom stillhet, skönhet, vördnad och förundran. Egenskaper och kvaliteter uppenbart förknippade med att leva väl.
Så inre träning i form av meditation, inre stillhet och fokus är värt att investera vår energi i. Psykosyntesen har sedan dess initiering förordat användandet av meditation som ett sätt att främja både personlig och transpersonell utveckling, genom många olika former av meditation. Söker man på ordet ”meditation” i Archivo Assagioli, som samlat Assagiolis skrifter, artiklar och anteckningar i en sökbar tjänst, så får man nästan 400 träffar. Och i en av sina böcker om psykosyntes så ägnar Petra Guggisberg Nocelli tjugo sidor åt att lista olika meditationstekniker.
Stillhet är nödvändigt för själslig hälsa. Men stillhet är inte enkelt. Det är normalt att vi upplever oro när vi stannar upp och stillar vår yttre. Och det är normalt att det tar tid innan vårt inre stillnar. Men genom träning, tålamod och tillit till att ansträngning är meningsfull så kommer alltmer av stillhet att vara en naturlig del av tillvaron.
Om du är nyfiken på psykosyntesens syn på meditation, eller vill lära dig mer om psykologi och meditation, kika på vår hemsida för tips om litteratur, kurser och praktiska övningar. Eller kontakta en psykosyntesterapeut via oss eller Psykosyntesföreningen.
1. The path of the yoga sutras, Bachman, s. 39
Philip Bäckmo
Dipl psykosyntesterapeut
Rektor PsykosyntesAkademin
