Själen i terapi – igen

Psykosyntesens idéer återfinns i olika psykologiska skolor (t ex idéer om betydelsen av meditation/avidentifiering, en kreativ potential i människan, konstruktiva och läkande krafter och betydelsen av det transpersonella för att finna livsmening och sammanhang). Men vissa idéer återkommer mindre ofta inom huvudfåran av psykologisk teori och psykoterapi, till exempel idéer om den mänskliga själen. Men de finns där, och återkommer i olika traditioner. I ett tidigare inlägg refererades till psykodynamiska och relationella terapeuter som använder begreppet ”själen”, men det finns även humanistiskt orienterade terapeuter som beskriver samma fenomen.

En humanistisk röst: Maria Leijssen

En sådan terapeut och forskare i den humanistiska traditionen är Maria Leijssen, professor emeritus i klinisk psykologi och psykoterapi vid universitetet i Leuven, Belgien. Leijssen (2009) har i en artikel i Person-Centered & Experiential Psychotherapies, formulerat idéer som liknar psykosyntesens synsätt på terapi, det vill säga att terapi inte enbart bör lindra symtom eller stärka det vardagliga jaget (det som inom psykosyntesen kallas personlig psykosyntes), utan också hjälpa människan att upptäcka vad som ytterst ger hennes liv riktning, mening och förbindelse med något större (det vi inom psykosyntesen kallar för transpersonell psykosyntes). De senare sammanfattar hon med ordet själ.

I likhet med psykosyntesen använder Leijssen inte själ i religiös mening, utan hon beskriver det fenomenologiskt (det vill säga upplevelsebaserat) som:

• en kroppsligt förnimbar inre kompass,
• en organiserande och meningsskapande process,
• en känsla för vad som verkligen är meningsfullt,
• och en rörelse bortom jaget (egot) mot samhörighet med andra, naturen och/eller något större.

Själen har alltså två samtidiga riktningar: inåt, mot kroppsligt förankrad kunskap, och utåt, mot tillhörighet och transcendens. För vissa klienter kan dessa rörelser ta en uttryckligt religiös form; för andra handlar det om kärlek, natur, skapande, gemenskap eller mening helt utan religiösa begrepp.¹

Själstillfällen i terapi

Leijssen beskriver ”själstillfällen” i terapi som tillfällen när klienten får kontakt med något som känns verkligt, väsentligt eller levande utöver det vardagliga. Det kan visa sig som glädje, tacksamhet, ömhet och förundran, men också som sorg, skuld, ånger eller vrede. Det är alltså inte så enkelt att det enbart handlar om ”positiva” tillstånd. Även negativa känslor kan signalera att något heligt eller djupt värdefullt har gått förlorat eller kränkts. Detta är helt i linje med psykosyntesens förståelse av det inre livet och hur Självet kan uttrycka sig genom vår personlighet.

Terapeutens uppgift

Terapeutens uppgift är inte att ta en roll där hen påstår sig veta eller kunna tala om för klienten vad själen vill. Det vore högst olämpligt, och synnerligen dålig terapi. Terapeuten ska snarare skapa villkor där klientens egen process och kontakt med sitt inre djup kan framträda. Leijssen beskriver förutsättningarna för detta som att vara:

• en genuin och närvarande kontakt,
• öppenhet utan att pådyvla, eller ”smyga in” en trosuppfattning,
• uppmärksamhet på kroppen,
• varsam användning av bilder och symboler,
• och respekt för det som ännu inte kan formuleras rationellt eller verbalt.

Kroppen och felt sense

Leijssen utgår från Eugene Gendlins metod ”fokusering”. En livssituation, eller ett problem av något slag, kan, enligt detta perspektiv, bäras i kroppen som en komplex och till en början diffus känsla, eller vad de beskriver som felt sense. När klienten stannar med den kroppsliga känslan och hittar ett ord, en bild eller en gest som kan fungera som ett ”ankare” för känslan kan en kroppslig lättnad eller förändring – ett felt shift – uppstå. Något faller på plats, känsla, kropp, tanke och ord integreras och insikt uppstår. Det handlar inte primärt om att lösa, eller ens förstå, vad som är problematiskt, utan att hitta rätt sätt att vara med det svåra.

Leijssen ser stora likheter mellan denna process och själen: båda är kroppsligt förankrade men innehåller mer mening än vi vanligen kan uttrycka. Kroppen blir en slags prövningsplats för den inre vägledningen. Det som växer fram behöver få resonans inom oss, inte bara vara intellektuellt övertygande.

Ritualernas funktion

Ritualer är enligt Leijssen ett sätt att arbeta med och uttrycka själens språk, sådant som orden inte räcker till för. Genom bilder, föremål och handlingar kan ritualer:

• förankra en intention eller avsikt,
• markera en övergång eller förlust,
• återställa känslan av samhörighet,
• och påminna personen om något större än det isolerade jaget.

Ritualen har använts av människor i tusentals år för att hantera betydande livsövergångar, förluster, eller betydande skeenden av annat slag. En ritual i sig orsakar inte ett yttre resultat (och bär inte på någon särskild förmåga att förändra världen); den bär dock en form av implicit mening som kan vara svår, eller omöjligt, att uttrycka på annat sätt, och ger därför en form av ”psykologiskt hållande”. Men Leijssen varnar för att ritualer kan glida över i magiskt tänkande eller förnekande av livets realiteter – en fara som i viss mån gäller transpersonellt orienterad terapi generellt. Vi behöver förbli förankrade i livets existentiella villkor, men också förbli förankrade i livets djupare dimensioner av mening och värde. En balansgång som psykosyntesen försöker upprätthålla genom att beskriva både det lägre och det högre, ljus och mörker, potential och begränsning som ofrånkomliga villkor för människan.

Fyra vägar till själen

Människor kan, enligt Leijssen, närma sig denna djupare dimension, eller själen, genom olika ”kanaler” eller vägar:

1. 1Känslans väg – det kan handla om upplevelser av kärlek, skönhet, tacksamhet och helighetskänsla som vägar att fördjupa kontakten med själen².
2. 2Tänkandets väg – filosofiskt sökande, studier och reflektion över den yttersta verkligheten med tänkandet är likaså en central väg till själen.
3. 3Viljans väg – här handlar det om tjänande, medkänsla och konkret ansvar för sitt eget liv och de omständigheter i världen vi anser behöver förändras och förbättras.
4. 4Tystnadens väg – meditation, kontemplation och bön är klassiska vägar till själen genom tystnad och stillhet.

Terapeuten bör vara lyhörd gentemot och följa klientens egen väg och inte göra sin personliga preferens till en metod för andra.

Forskningsmässig status

Leijssen presenterar ett pågående ”soul research project”. Leijssen har studerat 33 klienter; i elva fall hade det hon kallar själsliga teman aktualiserats, åtta på klientens initiativ och tre efter terapeutens initiativ. Hon använde bland annat utfallsmått, mått på terapeutisk allians och en oberoende intervju om upplevd förändring som verktyg för att undersöka terapierna.

Leijssen redovisar i sin artikel huvudsakligen en framgångsrik fallstudie och preliminära observationer som visar på positiva samband mellan terapeutiskt utfall och att inkludera själen i terapi. Men hon försöker inte belägga ”själen” som någon form psykologisk entitet eller att interventionerna generellt är effektiva. Hennes huvudsakliga bidrag är en klinisk och fenomenologisk modell. Vi bör vara ödmjuka och försiktiga inför användandet av själen som begrepp, och transpersonella perspektiv generellt, men heller inte förneka deras potentiella nytta för många klienter.

Sammanfattningsvis

Skall man försöka sammanfatta Leijssens användning av begreppet själen så skulle man kunna säga att själen är den kroppsligt förnimbara levande process genom vilken vi kan upptäcka vad som verkligen är viktigt och meningsfullt, samt den process genom vilken vi kan uppleva oss förbundna med ett större (transpersonellt) sammanhang. Terapi vårdar själen (psykoterapi betyder psyke = själ, terapi = vård, eller uppmärksamhet) genom att erbjuda närvaro, kroppslig lyhördhet, symboliskt uttryck och frihet att finna en egen livsväg.

---

1. Det finns också en stor grupp människor i samhället som beskriver sig som ”andliga men inte religiösa”, eller vad som inom forskningen ibland kallas för sekulärt andliga. I terapi har dessa personer ofta en önskan att inkludera frågor om andlighet, och att tillmötesgå dessa preferenser är nödvändigt för den som önskar arbeta evidensbaserat (för en utförligare diskussion om detta se Bäckmo, 2022). Här bidrar Leijssen med intressanta och betydande teorier.

2. För den som vill fördjupa sig i ”helighetskänsla” så är Iain McGilchrists bok The matter with things, och hans beskrivning av ”The sense of the sacred” en uttömande och djupgående beskrivning av detta.

Philip Bäckmo
Dipl psykosyntesterapeut
Rektor Psykosyntesakademin