Vad behöver en terapeut bemästra? Frågan kan tyckas enkel, men inom terapiforskning har den länge varit svår att besvara. Psykodynamiskt och humanistiskt orienterade terapeuter har traditionellt varit skeptiska till manualer och standardiserade tekniker. Varje människa är unik, varje terapeutisk relation utvecklar sin egen dynamik och det som är hjälpsamt med en person kan vara verkningslöst – eller rentav skadligt – med en annan. Samtidigt måste det finnas något som skickliga terapeuter har gemensamt. Något som vägleder hur de lyssnar, förstår och handlar.
Studien: vad gör erfarna relationella terapeuter?
Det var utgångspunkten för den amerikanske psykoanalytikern och forskaren Roy Barsness när han genomförde en kvalitativ studie av relationell terapi. Hans fråga var i grunden praktisk: vad gör erfarna relationella terapeuter faktiskt när de arbetar?
Barsness intervjuade 15 relationella terapeuter. Samtliga hade omfattande erfarenhet, de flesta hade publicerat sig vetenskapligt och två hade varit med och grundat den relationella psykoanalytiska rörelsen. Alla hade mer än tjugo års klinisk erfarenhet. Det var med andra ord en synnerligen kompetent grupp han undersökte, vilket innebär att resultaten är extra intressanta att studera.
Metoden i studien var grundad teori, en kvalitativ forskningsmetod där man så långt som möjligt låter kategorier och teorier växa fram ur materialet, snarare än att i förväg bestämma vad man letar efter. Deltagarna fick reflektera över hur deras tankar, känslor och bedömningar fungerade i det faktiska mötet med patienten. Materialet analyserades och resulterade inledningsvis i mer än tusen olika kategorier. Genom en successiv process av jämförelse, kategorisering och förfining växte ett antal återkommande kompetenser fram.
Sju kärnkompetenser
Resultatet blev sju kärnkompetenser som terapeuterna beskrev:
- 1Att ha ett tydligt terapeutiskt syfte – terapeuten behöver vara klar över sin uppfattning om vad som utgör ett gott liv, både inre och yttre, och vad som krävs för att uppnå det och vad terapeuten kan bidra med.
- 2En särskild terapeutisk hållning – terapeuten ser sig inte som auktoritet över hur den andre ska leva sitt liv, utan ser den terapeutiska relationen som ett samskapat fenomen där nya insikter kan nås.
- 3Djupt lyssnande och affektiv intoning – terapeuten lyssnar både till klientens och sitt eget inre, och är medveten om att det klienten inte längre kan höra i sig själv eller uttrycka kan göra sig påmint på olika sätt, inte minst genom terapeutens motöverföring.
- 4Uppmärksamhet på den relationella dynamiken – terapeuten uppmärksammar både ”där och då” (t ex tidiga anknytningsrelationer) och ”här och nu” (överföring och motöverföring, mm).
- 5Förmågan att se och länka samman återkommande mönster – terapeuten uppmärksammar inte bara återkommande teman och mönster i klientens liv som kan hänga ihop med tidigare relationer, utan uppmärksammar dem även i den terapeutiska relationen.
- 6Att repetera och ”arbeta igenom” – terapeuten arbetar inte enbart för intellektuell förståelse, utan är villig att arbeta igenom ofrånkomliga dödlägen, konflikter och förvirringar i den terapeutiska relationen.
- 7Ett modigt och samtidigt disciplinerat spontant tal – terapeuten är villig att ta relationella risker genom att säga vad hen tänker och känner, med en icke-auktoritär, tentativ och ödmjuk hållning.
Kärlek som övergripande kompetens
Dessa sju punkter utgjorde de avgörande kärnkompetenserna hos relationella terapeuter, menade Barsness. Men när han sökte efter en övergripande kategori, en kärnkompetens som kunde sammanfatta alla andra, landade han i ett ord som sällan förekommer i terapeutiska manualer: kärlek.
Det handlar självfallet inte om romantisk kärlek. Inte heller om sentimentalitet, gränslöshet eller om att terapeuten alltid ska vara varm och bekräftande. I studien kommer kärleken snarare till uttryck i det slags relation som terapeuten är beredd att erbjuda. Barsness beskriver en relation som kräver ärlighet och risktagande; där terapeuten försöker motstå impulsen att skydda sig själv, avstår från anspråket på säkerhet och vågar stanna kvar i de konflikter, missförstånd och relationella brott som oundvikligen uppstår mellan två människor. Kärleken visar sig då inte främst genom att relationen är harmonisk, utan genom viljan att inte överge relationen när den blir svår.
Det är en krävande definition av kärlek. Kärleken blir inte ytterligare en teknik bland andra. Den blir snarare den hållning som ger de andra kompetenserna deras riktning.
Man skulle kunna säga att terapeuten lyssnar med kärlek, försöker förstå med kärlek, vågar tala sant med kärlek – och stannar kvar när relationen blir svår med kärlek.
Psykosyntesen: en kärlekens psykoterapi
Det är slående att Roy Barsness forskning inom relationell psykoterapi landar i just kärlek som den övergripande kärnkompetensen. För kärleken har också en central plats inom psykosyntesen. John Firman och Ann Gila går så långt som att beskriva psykosyntesen som a psychotherapy of love – en kärlekens psykoterapi. I det avslutande kapitlet i sin bok sammanfattar de psykosyntesen som en psykologi och psykoterapi grundad i den empatiska och altruistiska kärlekens kraft.
Utgångspunkten är att hälsosam utveckling (framförallt i barndomen) är beroende av att bli älskade för den vi är – inte för vårt utseende, beteenden, känslor, tankar eller prestationer. När vi blir mötta på detta sätt kan vår autentiska personlighet växa fram. Omvänt kan frånvaron av sådan kärlek bidra till det som Firman och Gila kallar primal wounding: tidiga känslomässiga och relationella sår som gör att vi utvecklar olika sätt att anpassa oss och överleva.
Psykoterapi blir ur detta perspektiv inte i första hand en teknik eller metod, utan ett sätt att vara med en annan människa. Firman och Gila uttrycker det radikalt: kärleken måste komma före terapeutens hypoteser om klientens problem, före föreställningar om vart terapin bör leda och före varje teknik eller metod. Utan empatisk kärlek riskerar de terapeutiska insatserna, menar de, att bli tomma.
Terapeuten som människa
Men detta ställer också krav på terapeuten. Empatisk kärlek är inte något man enkelt ”slår på” när terapitimmen börjar och stänger av när den slutar. För Firman och Gila är terapeutens förmåga att möta en annan människa nära förbunden med hur terapeuten själv lever och utvecklas.
Att bli terapeut är därför mer än att tillägna sig teorier och metoder. Det innebär att ha levd erfarenhet av att möta livets höjder och djup: egna sår och överlevnadsmönster, kriser och förluster, kärlek och separation, men också mening, transformation och transpersonella erfarenheter. Terapeuten behöver inte ha löst allt – det är över huvud taget inte möjligt – men behöver vara engagerad i sin egen fortgående utvecklingsprocess.
Firman och Gila beskriver därför terapeutens arbete som en livsväg och ett kall. Den egna livserfarenheten, inte minst det som varit svårt, förvirrande eller smärtsamt, kan med tiden fördjupa förmågan att följa andra genom deras erfarenheter. Terapeuten kan bara ledsaga andra in i psykets höjder och djup i den mån hon själv är beredd att möta något av dessa höjder och djup. Terapeuten är i verklig mening ”the wounded healer”.
När kärleken brister
Firman och Gila beskriver inte terapeuten, eller förutsättningen för god terapi, som någon fulländad eller ständigt kärleksfull människa. Det vore ett både naivt och ouppnåeligt ideal. Tvärtom kommer terapeuten oundvikligen att ibland bli oempatisk, självupptagen eller missförstå klienten – eftersom terapeuten är en människa. Och genom dessa empatiska tillkortakommanden uppstår också möjligheten till nya och fördjupade insikter och möjligheter. Både till att reparera relationsbrott (att både förlåta och ta ansvar) och försonas med egna och andras tillkortakommanden.
Problemet är inte att kärleken ibland brister. Problemet uppstår när terapeuten föreställer sig att hon är så erfaren, välutbildad, terapeutad eller andligt utvecklad att sådana brister inte längre är möjliga. Då riskerar hon att bli blind för sina egna misslyckanden – och tolka klientens reaktion på dem som ”motstånd”. Och i en relation där jag är så utvecklad att jag transcenderat mina brister så kan alla tecken på friktion, eller problem, bara bero på dig. Knappast ett kärleksfullt förhållningssätt.
Att arbeta med kärlek innebär därför också att kunna upptäcka när man har misslyckats med att älska – och försöka återupprätta kontakten. Barsness beskriver terapeutisk kärlek som viljan att vara ärlig, ta relationella risker, avstå från säkerhet och stanna kvar genom konflikter, missförstånd och relationsbrott. Firman och Gila beskriver kärleken som den empatiska närvaro genom vilken en människa kan bli sedd, läka och utveckla sin autentiska personlighet.
En kvalitet i hur vi möter
Båda perspektiven pekar mot samma tanke: kärlek är inte främst något terapeuten känner för klienten. Det är en kvalitet i hur terapeuten möter klienten. Den visar sig i hur vi lyssnar. I vår vilja att förstå. I modet att vara ärliga. I förmågan att se en människa som mer än hennes problem. Och kanske framför allt i vår beredskap att stanna kvar när mötet blir svårt. Kanske är kärleken därför inte bara en av terapeutens kärnkompetenser.
Kanske är det den kärnkompetens som de andra ytterst tjänar.
Om du vill lära dig mer om psykosyntesterapi, läs mer på vår hemsida, kika på litteraturtips eller delta i någon av våra kostnadsfria informationsmöten.
Philip Bäckmo
Dipl psykosyntesterapeut
Rektor PsykosyntesAkademin
